När man kommer på sig själv med att bara lyssna vidare.
Den malaysiske recensenten Wilson BC Teoh har tillbringat 25 år inom konsertvärlden.
I hans lyssningsintryck av ND-1 finns mycket som vi på Undentia känner igen.
Han beskriver en DAC som låter detaljerna komma fram utan att pocka på uppmärksamhet. Basen har stadga, röster känns naturliga och diskanten behöver inte glänsa extra för att vi ska höra vad som händer. Musiken får flyta på.
Det blir särskilt tydligt när han lyssnar på Stevie Ray Vaughans Tin Pan Alley. Gitarrens klang, basens tillbakalutade puls och strängarnas struktur hjälper honom att komma närmare musikerna och deras samspel. Det är lätt att förstå vad han menar. Ibland sitter man och lyssnar efter detaljer. Andra gånger glömmer man att det var det man höll på med.
Wilson uppskattar också möjligheten att välja hur ND-1 ska presentera musiken. Själv fastnar han för transformator utgången och ljudinställningen Analog, som ger honom den värme och fyllighet han trivs med.
Just den valfriheten tycker vi om. Vi lyssnar olika, har olika rum och olika anläggningar. Att kunna prova sig fram till det man själv trivs med har ett värde.
Han är samtidigt tydlig med att det här är hans personliga upplevelse. Han hade gärna fått lite mer värme och klangrikedom, och placerar inte ND-1 på samma nivå som sin betydligt dyrare MSB.
Men någon större lust att lämna tillbaka den verkar han inte ha. Det säger också en del.
Tack, Wilson, för en personlig och engagerad berättelse om mötet med ND-1.
Vi delar mycket av din upplevelse. För oss börjar intresset i hur musiken hänger ihop, hur lätt det är att följa med och hur gärna man vill sätta på nästa låt. Där har ND-1 mycket att ge.
Sedan kommer priset. Wilson kallar den för ”a steal”, och vi förstår honom. Vi tycker att ND-1 förtjänar att höras för sina musikaliska kvaliteter. När man sedan ser prislappen blir det ännu lite svårare att lämna tillbaka den.
Var först att kommentera